Skador på belagda landsvägar
Som beläggning på Finlands landsvägar används olika slags asfaltbeläggningar. På belagda vägar används vägmarkeringar för att förbättra trafiksäkerheten. Med tiden och på grund av trafiken slits och förfaller både beläggningar och vägmarkeringar. En trafikant kan urskilja olika skador på vägytan. Bakom varje skadetyp finns olika uppkomstmekanismer. Väghållaren följer med beläggningarnas och vägmarkeringarnas skick genom olika mätningar och inventeringar. För att utarbeta reparationsprogram samlas mätuppgifter om skicket in utifrån vilka placeringen och omfattningen av restaureringsbehoven utreds.
Beläggningsskador
Spårbildning
Det bildas spår i landsvägsbeläggningen av många olika orsaker. Slitaget på livligt trafikerade huvudvägar till följd av dubbdäck är den tydligaste enskilda faktorn. Slitaget följs upp genom årliga mätningar och kan förutses eftersom man känner till de faktorer som påverkar det. De viktigaste faktorerna är antalet bilar med dubbdäck och deras hastighet, vägens bredd och beläggningens egenskaper i synnerhet stenmaterialets kornstorlek och hållfasthet.
Exceptionellt väglag vintertid påskyndar slitaget till följd av dubbdäck något, dvs. några tiotals procent. Om vägens genomsnittliga spårdjup i allmänhet ökar med 1 mm/år, ökar spårdjupet med 1,2 mm/år under den mildaste vintern. Ju oftare och längre beläggningen under dubbdäcken är våt (i stället för torrt minusföre eller hårdpackad is), desto större slitage orsakar dubbdäcken.
Spår och sättningar som syns i beläggningen på landsvägarna utanför vårt riksvägsnät är i allmänhet en följd av samverkan mellan flera olika faktorer. Slitaget från dubbdäck påverkar spårbildningen mindre ju mindre trafikmängden är, medan de tunga fordonens andel av förändringarna av beläggning och vägkonstruktioner ökar. Spår uppstår när konstruktionen och marken under beläggningen inte tål belastningen på dem eller när upphettad beläggning pressas ihop under fordonets vikt.
Hålbildning
Samverkan mellan frysning, smältning och belastning från vatten och trafik gör att det uppstår hål i beläggningen. När det en gång har uppstått ett hål kan det skadade stället växa snabbt. På en våt vägyta slår bildäcken vattnet på ytan mot den gamla förskörade eller skadade asfalten. När temperaturen sjunker expanderar vattnet som trängt in i asfalten när det fryser och lösgör stenar eller hela delar av den sköra asfalten.
Det blir lätt hål i beläggningen när vägytan är täckt av vatten och det sedan tidigare finns nätliknande sprickor i beläggningen. Tillsammans bidrar dessa till att bitar lossnar. Värst är det de vintrar då temperaturen växlar mellan minus- och plusgrader.
Sprickor
Längsgående sprickor i vägen beror i allmänhet på att man har gjort för tunna konstruktionsskikt ovanpå den tjälande undergrunden. Ju djupare tjälen går i undergrunden, desto bredare sprickor uppstår det i allmänhet. Detta sker ofta på cykelvägar och gamla grusvägar som har genomgått en för liten förbättring före beläggningen.
Sprickor kan uppstå både längs med, tvärs över eller snett i olika delar av körfältet. När tjälen höjer körbanans mittdel mer än dess kanter uppstår en längsgående spricka mitt på körbanan. De tvärgående sprickorna beror främst på att beläggningen eller överbyggnaden krymper vid köld. Längsgående och sneda sprickor orsakas i allmänhet av ojämn tjälbildning eller sättning och vid vägkanterna också av en för brant sluttning.
Nätsprickor är flerhörniga sprickor som i allmänhet beror på vägens svaga bärighet och andra problem. Nätsprickor som sådana stör inte trafiken; de ökar dock ofta snabbt, varvid beläggningen börjar brytas sönder eller hela stycken lossnar.
Sättningar och upphöjningar
Ojämn frysning och smältning av vägkonstruktionen kan sätta många slags spår på vägytan. Tjälskott uppstår ofta på de ställen där undergrunden under vägen övergår i berg. Ibland kan tjälskott också förekomma på berg när vatten inte kan ta sig ut ur en sättning i berget och sedan expanderar när det fryser.
Ojämnheter i vägens längdriktning är i allmänhet vågformade sättningar, korta tjällyftningar och andra upphöjningar eller branta nivåskillnader mellan den nya beläggningen och den gamla eller en annan konstruktion. Ojämnheterna leder vanligen till att vägens struktur blir tätare, undergrunden sjunker eller tjäle.
Att vägen sätter sig kan också bero på att den mjuka undergrunden under vägen inte har förstärkts tillräckligt.
Konstruktionsbrister
Brister i vägens konstruktion är till exempel sättningar vid vägkanten. De beror antingen på för tunna lager, för branta sluttningar eller på en för smal väg vars kanter inte tål slitage. Om trumschaktet har fyllts ”för bra” med jordmaterial i förhållande till den omgivande vägen, uppstår en sättning vid trumman på vintern. Om det däremot finns tunnare lager på trumman än på andra vägavsnitt, uppstår ett tjälskott vid trumman. Därför borde trumschakt alltid göras så att materialändringarna inte är för plötsliga.